Häromdagen provade jag att kolla på tv. Detta låter som ett helt sjukt uttalande, jag vet. Jag medger att jag är en nörd, en icke - medhängande människa som antagligen missat massor på grund av detta. Jag stängde av tv strax innan 2005 för redan då var det fullt i skallen, redan då var hjärnan så gott som slut.
En gång i tiden för miljoner timmar sen gick jag hem till mitt hus och tog friår från mitt jobb som säljare/kundtjänstmedarbetare på SJ. Jag slog huvudet i väggen, dödligt sårad, trött in i märgen efter att ha haft garden uppe i 12 år. Kroppen och hjärnan ville inte mer, inte en minut till om vi ska prata tid och för en enda gångs skull de sista åren var de överens. När jag körde hem var det gråt och skratt om vartannat. Lättnad, kravlöshet ett tag.
För känslor finns. De går inte hjälpa, de som kommer de kommer. Och de som inte kommer när de ska komma kommer att knacka dig på axeln förr eller senare. Och då har de pistol eller kniv med sig, för att du inte ska komma undan längre. Tro mig.
I alla fall så kommer mitt tv tittande att bli kortvarigt. Att inte få se ett enda program utan avbrott för reklam är helt förkastligt.
En deckare, wow! Jag ska kolla en deckare!! Och ett humorprogram!! Jag vet inte hur mången reklam - och nyhetsavbrott det var. Puh, jag tappade intresset och övergick till felet säkert alla gör, läsa tidning och se på dator, se på tv och surfa, hänga tvätt och se på nyheterna, laga mat och lyssna på radio. Äta frukost och läsa tidningen. Gå promenad och lyssna på en bok, gunga i hängmattan och lyssna på Springsteen.
Istället för att göra en sak i taget, så att den överhettade hjärnan kan fungera normalt. Lära den överstimulerade hjärnan att ta in en sak i taget, i stället för att ge den en chans att leva ett normalt liv därinne. Den måste ju kunna fatta beslut åt oss ibland, så man måste vara snäll mot den.
Detta är min sanning. Jag är 43 och har jobbat sen jag var 19. Hela tiden, plikttroget. Jag har fått barn och jobbat, som man ska i Sverige. Jag har lämnat mina barn på dagis med sorg i hjärtat och jobbat som man ska i Sverige. På slutet fick jag rabatt på dagis för det också. Hade jag varit arbetslös, föräldraledig eller sjukskriven hade mina barn fått plats på dagis helt gratis för mig. Varför?
Närvaro och trygghet såväl för liten som för stor, det är det som behövs, enkla tips från coachen eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar