Sinnesro

Sinnesro.

När augusti gick mot september, så gick ljuset mot mörker. Jag måste verkligen kämpa för att inte sakna den där sommaren. För den var så underbar. Och i hjärtat mitt ska sommaren bevaras och hösten välkomnas.

Den klara härliga luften och lövprakten, som först inte ville infinna sig, den kom till slut. Jag önskade och längtade lite. Det var en lång väntan på att löven skulle singla mot marken, det var alldeles för mycket regn under alldeles för lång tid. För finns det något så härligt som en promenad runt Femöre eller Jogersö i den klara luften, omgiven av lövprakten. Ja kanske om våren.

Höststormarna har inte infunnit sig ännu, det är riktigt skönt ibland i solen. Idag satt jag vid Stenvik och glittret på havet ledde fram till just mig. Att ta vara på dessa stunder som kan ge en styrka när oron alldeles för länge fått regera i hjärnan. Att var 43 och gå på a-kassa och vara lite trött och sliten och glåmig leder ofelbart till att ron saknas.

Sinnesron.

Så därför går jag på sinnesrogudstjänst i kyrkan. Jag försöker införa sinnesro. Ro i mitt sinne? Hur svårt ska det vara att förstå att vi behöver det? I alla 90 kanaler på tv´n, radio dygnet runt, matas vi med tokreklam, stoj glam och tjo och tjim överallt. Sorger och bedrövelser avhandlas när vi trötta redan somnat av utmattning…eller via böcker vi inte orkar köpa för att vi inte har tiden…

Kyrkan är en mäktig upplevelse. En liten klick människor som samlas, jag vet inte om de känner varandra eller inte, jag känner dem inte men jag känner en samhörighet, att vi är flera som behöver, vi är några som söker och har funnit något som är nödvändigt för att vi ska kunna leva i våra liv. Kanske är det känslan av att inte vara ensam, känslan av att behöva, våga erkänna att man inte är så stark som man tror.

Sinnesro.

Det är en utmaning att vara närvarande, att tömma hjärnan på dåtid och framtid så att man kan ta emot orden som kommer, betraktelsen. Det som prästen talar om är i mångt och mycket saker man kan höra i rummet hos kuratorerna men de är så mycket vackrare förpackade. Och rummet och stämningen gör att det kan tas emot på ett annat sätt - just det där att tänka med hjärtat i stället för hjärnan.

Hjärnan behöver fritt, den behöver stiga åt sidan ett tag – och man får inte känna sig misslyckad, för vi alla kämpar i den här världen, i det här samhället, i det här Oxelösund. Och mot alla möjliga saker vi inte bett om. Vi vill ha ett bra liv men livet vill inte alltid som vi vill, eller så är det vi som tänker på fel sätt.

Att se de små sakerna i det stora, det är en stor utmaning. Att se glittret i havet, fråga sig varför dimman lagt sig över havet och vad det är för symbolik i dimma, är det naturen som är ett med dig ibland och vill säga att den ser din dimma denna morgon. Att le och minnas husfasaden på de otroligt fula grå höghusen på mammas gata i Frölunda där man upplevt så mycket glädje. De små blåklockorna som kämpat sig upp helt ensamma längs gångvägen från läget mot centrum. Blåklockor trodde jag nästan var utdöda.

Att somna med en liten hand i sin, känna på en mjuk fot, sniffa på liten kind. Att stryka undan en lugg, servera en frukost och få en kram efteråt. Att under oboy förhöra en läxa. Bli osams och kunna bli sams. Andra onsdagen varje måndag i Sankt Botvids kyrka klockan 20.00. Och kämpa för att den skall stanna alla andra dagar också!

Sinnesron…