Femöre är en gåva som återhämtningsplats. Ett par gånger förra försommaren gick jag dit med mitt mörka sinne i väntan på inspiration. Jag skulle återvända hem uppfylld av intryck, skulle beskriva den blå himlen och krusningarna på havet denna strålande dag.
Solen gassar, det är en glasklar vårdag. Jag är jobblös idag men inte hopp-lös, bara på jakt efter återhämtning. Jag, som inte kan ståta med att vara någon fågelkännare, är förföljd av fågelkvitter hela vägen ut till Femörehuvud. Jag kan på min höjd känna igen en gråsparv på kvittret men här är det en hel symfoni med antagligen trastar och sparvar , finkar och skogsduvor. En och annan mås( eller är det en trut?) seglar över mig på avstånd. Kvittret skär genom den tysta skogen.
Vid fyren är inte kvittret lika intensivt. Här fyller vågornas svaga brus mot klipporna mig med ro. Istället för att inspireras så töms hjärnan totalt. Värme mot ansiktet, svag vind som smeker huden.
Ett fartyg stävar mot öppet hav. Det far norrut, med någon last. Det som fartyget lämnar efter sig i Östersjön går inte att se, det går bara att ana. Ett annat fartyg ligger still och pumpar ut något, vatten? Jag hör dem ropa till varann, är det göteborgska? De verkar ha kul. Efter 19 år i Oxelösund blir jag fortfarande glad när jag hör göteborgska.
Livet är som en rulltrappa. Först går det ner och sen går det upp och ibland är det tvärtom, skrev Carl-Einar Häckner i en krönika i Metallarbetaren en gång. Efter att jag har åkt neråt i rulltrappan ett bra tag och inte riktigt vetat när den skulle vända uppåt igen har den faktiskt gjort det. Idag. Nu. Äntligen.
Man måste vara vän med de inre organen, ha hjärnan om inte inom räckhåll så åtminstone i löplina så att den inte ger sig iväg alltför långt på oönskade utflykter. Man måste vila, äta, motionera och ha hopp. Hopp om att allt ska vända då det är motigt. Få känna sig omhändertagen. Man skall inte bara vara vid liv - man ska leva i sitt liv, känna alla dessa dofter, höra alla dessa ljud och njuta av dem. Man måste våga vara närvarande i nuet, få misströsta ibland, sörja och gråta när man behöver för att inse att motsatsen är så fantastisk. Att få brista ut i ett garv så att nya linjer karvas ut i det av värk stela ansiktet.
Det är nedbrytande att natt och dag tänka tankar som vad ska det bli av mig, vad händer om jag inte fixar det, om kroppen inte orkar, hur ska jag försörja mig då? Kommer jag att bli ovän med A-kassan och vad säger F-kassan och finns det ett backupsystem som hjälper mig om jag faller? Finns det ett skyddsnät kvar i Sverige? Jag är osäker…
Jag är inte själv som grubblar, jag har några nära och kära som gör det och några inte lika fullt nära men ändock kära, och jag vet att det inte är sunt att grubbla för mycket men när man grubblat klart för den här gången, som jag gjort idag, då är man tillfreds och kan gå styrkt mot framtiden.
Nu sitter jag på altanen med fotbad och dator och ser solen sakta försvinna från friggebodväggen. En fågel drillar och en annan svarar lika vackert. Ingen tv stör mig. Jag tänder upp alla värmeljusen, lutar mig tillbaka och njuter av livet.
Gör du också det?
Detta skrevs som sagt för ett år sedan när allt var svart. Nu stundar ljusa tider, tack o lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar