Hur kan man inte förstå?

urklippt artikel från aftonbladet i somras.

Om 15 åringar lindar in en tjej med packtejp från topp till tå, hans kompisar filmar med mobilen, hon får panik och börjar gråta och säger att hon inte vill, kan de då neka till brottet ofredande och beskriva det som en "kul grej" ?

Tydligen. Domstolen kom fram till att det var brottsligt men inte straffbart eftersom de inte förstod att flickan inte ville delta i leken. Hon hade inte gjort motstånd först eftersom hon var ytligt bekant med en av pojkarna.

I vilken ålder kan man tänka sig att det är rimligt att förstå att det man gör när någon börjar gråta inte är tillåtet? Vad sänder domstolen för signaler? Att det går att komma undan genom att säga att man inte förstod hennes gråt och panik?

Man dånar av! Någonstans längs med vägen de sista åren har vi upphört att vara föräldrar och slutat lära barnen vad som är rätt och fel. Varför? För att vi inte orkar? Inte mäktar med våra egna liv genom nedskärningar och arbetslöshet och jobbsökeri och maktlöshet inför tjuv och rackarspel från alla håll.

Det går ju knappt att värja sig idag från allt elände i tidningarna, det är svårt att hitta ljuset någonstans. Och juset måste man skapa själv, det där lilla ljuset som gör livet värt att leva. Men jag vet idag att det finns närmare än man tror, bara man orkar öppna ögonen och se.

Och när man har hittat det ljuset då är det verkligen dags att hjälpa till att ställa tillrätta allt som håller på att gå fel. Genom att prata med våra barn och förklara rätt och fel och vad saker och ting kan få för konsekvenser kan vi kanske komma långt. Vi får inte kliva ur föräldrarollen en enda stund, vi måste lotsa dem varsamt framåt, så att de kan gå genom livet och veta hur man uppför sig.

Med kärlek naturligtvis, inte med hot eller blind auktoritet. För ju mer kärlek man ger desto mer får man tillbaka. Och då kan man släppa på linan lite, lita på dem lite mer, och hoppas att andra vuxna gör samma sak.

Så kanske vi kan gå åt rätt håll. Jag läste någonstans att ta ett kliv tillbaka när man står på kanten av ruinen aldrig kan vara fel och det har förföljt mig länge. Att vrida klockan tillbaka en bit och tänka till lite. Var gick det fel och vad kan vi göra för att förbättra det som är?

Det första steget är att börja förändra hos en själv. Det är också det svåraste steget...