Insikt om känslor finns inte plats för i de politiska och ekonomiska rummen. Ekonomi är siffror. Våra pengar är siffror. Våra barn är siffror. Vi är siffror, kostnader. Svarta figurer på vitt papper.
Det finns ingenting att sätta emot, ingenting att säga till om, varken för personal eller för föräldrar. Är vi totallurade, involverade i ett skolting? Känslan är att allt redan varit bestämt, att detta var ett beslut nämnden vetat att de skulle vara tvungna att ta redan för två år sedan.
Politiska viljeriktningen 2007-2010, ”avsikten är att skapa kontinuitet och underlätta anpassning av verksamheten till barnens förutsättningar. Verksamheten ska präglas av en helhetssyn på barns utveckling och lärande, den ”röda tråden”.
Kontinuiteten denna gång höll två år.
I ”förändrad förskole- och skolorganisation från och med läsår 2009/2010” : ”genom att styra resurser från lokaler till verksamhet och ha en organisation som underlättar arbetet och bidrar till likvärdighet och kontinuitet kan vi ge barn och ungdomar i Oxelösund bästa tänkbara förutsättningar” .
Har vi hört detta förut? Står inte detta i alla förändringsbeslut Sverige runt fast med andra ortsnamn?
Vi vet att statsbidragen tillsammans med våra skatteintäkter aldrig räcker till, ingen tar någonstans ansvar för detta. Det går inte att klandra skolan för indragningarna, man ska klaga hos kommunpolitikerna, de som fastställd budgeten, säger de anställda.
Jaha ja men de säger ju att de måste spara, tolv miljoner denna gång. Och rikspolitikerna? Nej de ”sätter bara ramarna”, vilka prioriteringar som görs på kommunnivå kan inte en politiker i Stockholm lägga sig i.
Och i all denna vilsenhet bland, instanser som hänvisar till varandra så upplöses våra protester i uppgivenhet, vi ordnar in oss i ledet och fortsätter vår färd mot stupet.
Du skall icke tänka och icke heller känna något är budorden i dagens samhälle. Du skall bara genomföra. Så vi måste kapsla in känslorna, spara dem till hemmets vrå, satsa på att göra barnens liv trygga och göra dem starka, så de orkar hålla sig fast när förändringens vindar viner.
För det kommer inte sluta blåsa. Inte runt oss och inte runt våra barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar