Jag är inte den du ser heter en deckare av Åke Smedberg. Så rätt han har, ingen är ju egentligen den man ser utåt. Det är ett skal, som man kan putsa på och få att glänsa när man vill och gömma andra dagar då man vill vara osynlig.
Det som gömmer sig innananför skalet är större, det är en annan värld. Och den världen ser inte likadan ut hos någon, trots att vi lever i samma yttre värld. Alla våra erfarenheter och upplevelser längs resan formar våra tankar som leder fram till våra handlingar och med vårt förhållningssätt till det som sker runt oss hela tiden styr vi vårt mående.
Se vad jag lärt mig under sommaren! Fast egentligen har allt detta legat på lur i min inre/undre värld i många år men jag har inte kunnat leva efter det. Inte vågat, inte ansett mig kunna. För jag måste vara någon utåt har jag trott. En som fixar allt utan att klaga eller påverkas.
Men det går ju inte. Till slut blir det krock i den inre och den yttre världen. Man orkar inte ge mer, glädjen är borta och det är så tomt att till och med hyllpappret är slut där inne. Det är verkligen en konst att förhindra slitage på sig själv, både psyke och kropp, det kräver närvaro och medvetenhet hela tiden. Och mod. Mod att säga nej. Men hur många har det? Alltför många jag talar med är lite lagom trötta och slitna och hålögda. Lite oroliga för framtiden. Vill mer än de orkar, kan kanske mer men orkar inte. Just nu. Och när ska man då orka?
Om man inte orkar nu så är det ett klart varningstecken att ta på allvar, inget kommer att bli bättre om man inte gör en förändring. Jag har så länge suttit fast i vanmakt och när jag tog första steget ut för några år sedan så hände det något, en successiv tro på mig själv började spira, att jag var värd något annat, något mer. Jag har inte gjort mig förtjänt av att ha det så här, må så här, bli behandlad så här.
Sen är det så jättesvårt att leva efter det man vet. Det tog stopp på stegen ett tag. Det är så mycket som pockar hela tiden och det är lätt att glömma. Man måste lägga grunden först, inte snabba på någon genväg, det går inte. Och när allt är klart då är man en annan som kanske sitter inne med all visdom som behövs för att leva i livet.
Så nu, 43 år gammal lägger jag grunden för att leva det liv jag vill leva de resterande åren i mitt liv. Inte utan hjälp förstås. Det hade inte gått, det har jag fattat först nu.
Och det kan aldrig vara försent att förändra till det bättre. Det är kanske så som det sägs att allt kommer när du är mogen för det, alla känslor och saker du måste ta tag i, det dyker upp när du klarar av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar