Mode och skönhet är kanske av olika anledningar ett viktigt ämne för många. Jag känner mig lite bakom i de ämnena, jag är bara intresserad ett par gånger om året, när jag suckande inser att det är dags att rensa och köpa lite nytt till garderoben. Jag handlar och suckar över hur dyrt det är och sen sliter jag på det ett tag och tvättar ur det…
Omedelbara förälskelser händer ibland och då handlar jag också, men inte så ofta. En gång har jag tokshoppat, det var när jag fick bonus från SJ. De gav bonus till de anställda som kompensation för allt de fick utstå, så jag kunde lika gärna sätta sprätt på pengarna tänkte jag, och njuta av slöseri. För första (och enda?) gången.
Jag har genom åren istället gått igång på små ljuslyktor att titta på och njuta av i mörkret för mig själv. Nu har jag fått lägga ner den hobbyn för det är fullt här hemma. Men de är vackra att titta på…
Det inre livet känns väsentligare att vårda för mig än det yttre, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, de ska inte trollas bort, de ska minna mig om mina vedermödor. Och jag kan ju sminka över det värsta om jag inte står ut med min spegelbild. Men det handlar också om att acceptera mig själv som jag är, att älska mig själv med brister och fel. För älskar jag inte mig själv – då ser jag ju enbart det jag gör som fel och uselt och värdelöst och att vara så skoningslös mot sig själv det leder till att man hamnar i terapi så småningom. Någon annan måste till slut hjälpa en att skingra mörkret och öppna upp hjärtat.
I dag kör man inte slut på en generation i taget, i dag går man med lien överallt, utan nåd. Jag tillhör en rätt sliten åldersgrupp med 20-25 år kvar att jobba som under slakten på Sverige hela tiden har vridit ut och in på mig själv för min arbetsgivare, och för att göra livet bra för min familj, mina underbara barn och kassera ut den där lilla lönen varje månad.
Det är kul att bry sig om mode och skönhet, det hör till livets goda sidor. Hade jag gjort det hade jag antagligen inte grubblat så mycket utan mått bättre, men kortsiktigt. Långsiktigt tror jag man vinner mer på att sköta om själen bättre. Men för all del- jag kan ha fel…
Mode är till för att bli omodernt, modet varierar för att vi ska shoppa och göra slut på pengar, få snurr på Svedalas ekonomi. Med kortsiktiga lyckokänslor som eskorter. Bättre är att bygga självkänslan för att må bra och kanske därmed stå bättre rustad för motgångar. För lyfter vi blicken och skådar runt oss så glittrar det inte överallt.
Men om vi vågar se världen som den är kanske vi som mår rätt skapligt orkar vara medmänniskor till de som inte gör det.
Istället för att klaga och snörpa på munnen så fort något inte går som förväntat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar