Jag hade egentligen tänkt börja med att berätta slutet på epoken SJ, det är slutet på ett liv som startade ett nytt liv, ett bättre liv. När jag sluter ögonen och frammanar slutscenen är det inte när jag gick ut därifrån sista gången utan ett par månader tidigare, när beslutet skulle delges oss.
Bakom mina slutna ögon framträder bilden av den gången de kom, två chefer och en från facket. Det var inte som om tre vise män kom med gåvor precis… En med kort kjol och dramatenväska, talandes i handsfree hela vägen in, facket i sandaler och jeans och en som kunde tagits för en vanlig simpel anställd, som jag själv, om man inte vetat att hon var högsta hönset. De hade inte tänkt annonsera varför de kom utan i princip bara kliva in och leverera besked. Det var brukligt tillvägagångssätt fick vi veta. ”Så man gör”.
Besöket hade läckt ut, det var allvar. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. På semestern. Det var ilska och sorg. Igen. Hur ska det gå och hur ska det bli? Klapprande hjärta, en semester med sömnlöshet och grubblerier som vanligt. Igen, sömnlösheten, den gamle vännen, följeslagaren sedan några år.
Högsta hönset tittade på oss, liksom lite förvånat, med aningens höjda ögonbryn, som om hon inte förstod att vi inte förstod. Hon som hela tiden försvarat att företaget ”skärde och skärde och skärde”, och som också stått med klyschan ” vi måste satsa på personalen, personalen är vår resurs” inför oss. Hon hade tittat oss i ögonen, ljugit oss rätt upp i ansiktet och försvarat nedskärningarna. Gått mellan avdelningar med lien.
- Men har ni inte förstått, har ni inte sett siffrorna, sa hon. Kommer det verkligen som en överraskning?
Jag vet inte om de kunde förtränga vetskapen att det gått åt skogen för längesen. För så många inom organisationen. Och hur så många vridit ut och in på sig. Jag och alltför många. Haft diarré av oro, stått själv periodvis under tolv timmars tågstopp, en telefonröst som hjälpt mig om han var på humör och inte han var själv och förtvivlat nedskuren. Han behövde ju inte heller se de som skulle resa i ögonen.
Men när allt var över och vi fått veta då släppte det lite, det är över nu Mia, du behöver ju aldrig mer vara orolig du har ju farit rätt illa av allt… Mia, du behöver inte mer bry dig mer om svekfulla chefer som vill få dig att vrida ut och in på dig, chefer som lovar stöd efter nödrop i förtvivlan men glömmer. Eller struntar i det.
Mia, du behöver inte bry dig mer om att chefer föreslår friår istället för sjukskrivning, för att det var bättre för statistiken. Skit nu i att de talade om oss som kostnader. Bry dig inte om att de inte kunde lova en förändring till det bättre.
För det är ju du som inte orkar Mia. Det är inte samhället som är fel, det är ju du som inte passar in. Du ska få vila nu Mia, du är i säkerhet, räddad, du behöver inte vara jagad mer. Din hjärna ska få fritt nu. Ett tag. Mia var glad nu för jösse namn, du får livet tillbaka.
Att gå därifrån var det svåraste jag gjort, lämna vännerna sedan ett halvt liv, som kämpat som jag. Liksom dessa rader framkallar spränghuvudvärk av sorg. Sorg över att jag inte fick vara lycklig där, leva ett enkelt liv, vi fick leva i en kamp.
Vem kan klara det? Varför svek jag mig själv? Efter stormen Gudrun när jag blev hämtad och åkte hem sa jag till min man: - Jag går aldrig dit igen. Då hade jag blivit lovad strypning av en man. Jag funderar ibland på vad det var egentligen, ett mått på vanmakt, ett skri ur hans hopplösa liv eller vanligt ohyfs av en av dem som gav arrogansen ett ansikte.
Det enda jag är säker på just nu är att jag fortfarande inte är i säkerhet. I livet är ingen säker. Det finns inga garantier. Du är din egen lyckas smed sägs det - och visa ingen sårbarhet, då blir du uppäten levande.
Eller? Är det sårbarheten vi skulle visat varandra? Hade allt varit annorlunda om vi öppet visat vår sårbarhet och krävt att bli tagna på allvar? Visat på allvar att det finns de som inte riktigt följer alla normer för en ”god” anställd men som kan vara bra ändå, vara en resurs i teamet. En ”Good enough” anställd liksom.
Detta är cirka två år sedan. Det är en ny tid nu. Tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar