Skrivet den 15 december 2008
Det är vackrast när det skymmer börjar en dikt av Per Lagerkvist.
Men det som skymmer sinnet just nu är inte vackert. Det är förändring i skolorna igen på grund av vikande ekonomi och att barnkullarna sjunker i vissa åldrar och ökar i andra. I vanlig ordning måste man förändra, det enda man gjort de sista 10-15 åren i Sverige, för att inga pengar finns. Vikande skatteintäkter, för många som inte arbetar, för många sjuka, för många gamla med behov, för många unga med behov. Alla är vi kostnader i Sverige AB.
Allt kostar pengar. Det går inte att ta från ett fack till ett annat i plånboken. Alla facks behov är lika skriande stora och det finns inga pengar till något. Eftersom vi lever i en demokrati får vi säga vad vi tycker, lämna synpunkter på tre olika förslag som bara var underlag till ett förslag som utbildningskontoret skulle arbeta fram efter utställningen. Många har nog trott att de förslag vi lagt röster på är de som i sann majoritet kommer att genomföras och om det beror inte på att vi är dumma på något sätt, det beror på att vi alla i Sverige AB kämpar ganska hårt på våra egna jobb och med barn och läxor och att få ihop livspusslet. Man kan inte ha 100 procent fokus på allt jämt.
Nu har man kokat ner förslagen till ett och där finns en etapp två som inte fanns från början och vi som ”röstat” mot 6:or på Brevik åker dit i alla fall. Våra barn får göra två flyttningar inom ett år fast förslaget var en gång till Ramdalen, gå två år där och sen till Brevik.
Jag vet inte vilken av katastroferna som är värst. Att vi blir förda bakom ljuset genom skolting för att tro att vi har något inflytande eller att våra barn blir experimenterade med. För skolan i Sverige AB verkar vara ett gigantiskt experiment. Nu gör vi si och nu gör vi så, ny läroplan igen, nu ska barnen bara ha samma lärare i två år istället för genom hela mellanstadiet eller lågstadiet. Nu ska det tas i med hårdhandskarna mot stöket, nu ska det till betyg i varje årskurs, nu ska det vad som helst.
I många år har vi fått höra att ”vi inte vill lägga pengarna på lokaler, vi vill lägga pengarna på verksamheten”. Det låter så bra. Och visst är det vi själva, vi som flyttar runt, det är vi som inte skaffar ett jämt antal barn varje år, det flyttar in och det flyttar ut familjer.
Kanske sitter det inte i lokalerna. Kanske är allt engagerade, motiverade lärare, lärare som orkar, som ges förutsättningar av sina chefer att göra bra jobb. Lärare som behöver arbetsro någon gång så de orkar lära ut det de är ålagda att göra, ge våra barn kunskaper så att de får godkända betyg och kunskaper som sitter. Lärare som ska slippa ta konflikter som vi föräldrar inte orkar.
Vi kan inte rycka på axlarna åt stöket i skolan. Det är vi föräldrar som ska lära våra barn att inte skrika svaret rätt ut utan att vänta på sin tur, det är vi som ska lära dem ett vårdat språk, att inte kalla sina kompisar fula ord, mobba och hota. Det är vi som måste sätta gränser så att inte lärarnas tid går åt att uppfostra barnen.
Men att störa verksamheten och lägga ner en fin liten fungerande skola kan räknas till en katastrof. Flytta runt, större klasser igen och säkerligen mer oro. Det finns oro redan även i små klasser.
Går det verkligen inte att ha långsiktighet som ledstjärna, och vända och vrida och fatta genomtänkta beslut istället för att lägga ner en skola och bygga om till bostäder ena året, stuva in alla barn på Ramdalen och sen efter ett par år göra om en annan skola till förskola och stuva in ännu fler på Ramdalen. Nej just det, jag glömde att vi flyttar alla 6:or till Brevik också, då finns det ju plats!
Att 6:orna inte trivdes riktigt och föräldrarna var missnöjda för några år sedan, vad gör det idag, det finns ju inga pengar…
Är allt bara ett spel för gallerierna? Att påskina att vi får vara med och avgöra när allt säkerligen varit bestämt för länge sedan. Och så låter det som att det är vi, majoriteten, som tyckt att flytt till Ramdalen och införandet av förskola på Dalgången är ok för att det var det minst onda av förslagen. Vi är säkerligen många besvikna och bedrövade över det förslag som antogs. Göra förskola av lilla underbara Dalgångsskolan med en klass i varje årskurs?
Här var då rakt ingen som tänkte med hjärtat alls. Här räknades bara kronor och ören.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar