De var väntade. Ett tag så trodde man nästan…men nej nej, de kom. Mördarsniglarna.

I trupp krälade de fram när det regnade. De hade legat i underjorden, i fukten och förökat sig. När jag betraktade dikena på väg till jobbet så visste jag att de fanns där. Man kunde ana dem. De vällde slutligen fram på cykelvägen. Tips haglade från höger och vänster hur göra sig av med dem. I Expressen fanns det statistik på vilka olika sätt man mördade dem på. Det dränktes, frystes(urk jag vill inte veta), saltades, klipptes itu, eller struntades i.

Så många sätt. Ett jag tyckte var härligast är dock inte från Expressen, det kom från en väninna. Hon fyllde en sköljmedelsflaska med vatten och grovsalt och gick på jakt med grilltång, endast använd för detta ändamål försäkrade hon. Hehe, hon log sadistiskt under hela samtalet. Tills hon mindes hur det luktade i den där flaskan efter ett par dagar i värmen. Då ändrade hon min, kanske också ansiktsfärg. Man kunde liksom ana kräkreflexer i atmosfären runt oss. Bajs var det närmaste hon kunde komma i beskrivningen .

Att så små slemmiga djur verkligen är så stora samtalsämnen ibland. De skapar en form av gemenskap, igenkännande. Man nästan glömmer att man står och tittar på barnens träning. Och myggorna, och getingarna, lika avskydda som cheferna på SJ. De har varit stora samtalsämnen i år. Jag har slagit ihjäl otaliga, getingar alltså. Krossat dem under mina foppatofflor. Ända sen den första dök upp har jag varit rädd att de krupit in i toffeln och vänt på den först. Viftat och sprungit. Och till slut fick jag ett stick efter alla års noja.

Förresten, de där nya leopardmönstrade mördarsniglarna som korsats fram därnere i underjorden, de är verkligen lika vidriga som de andra, men en leopardmönstrad ser precis likadan ut på insidan som en brun.

Det vet jag. Och mina foppatofflor.