Jaja jag erkänner, ibland tittar jag. Inte så ofta men när jag påtalar att det är min tur brukar ingen tjafsa, eftersom vi har fler än en att titta på. Tv alltså.
Just nu fredag kväll när jag är solo hemma går på ettan dobidoo och på trean sing- a- long och på fyran idol. Hysteriska skratt, människor som sjunger bra eller mindre bra, tonarter och tonlägen som gör mig skogstokig. Orkar inte, vill inte, vill ha tystnad, klandra mig inte för jag får inte ut något, jag har inte fattat galoppen. Lampan lyser men det är ingen hemma, vad lär jag mig av det här liksom? Vari sitter nöjet?
Reklam reklam allt avbrutet av reklam, hela tiden, det görs reklam för singing bee som kommer senare som jag bara spyr på( det står unga lättklädda tjejer på ett podium i publiken och dansar sexigt till några som sjunger karaoke, varför) och reklamen säger ”DU BEHÖVER INTE KUNNA SJUNGA HELLER”. Hallå vad gör man då i ett sångprogram. Vill man bara synas på tv med en gapande programledare då eller?
Vad har jag för behållning? De är generade, generande och jag blir minst sagt generad. stänger av tänder ljus, tystnad istället. Datorns surrande brus är bättre för tinnitus.
Många har gått på myten om media, att den som syns i tv är något värd, mer än den som säljer tågbiljetter, eller är kassörska på ICA, eller tar hand om barn i förskolan och skolan eller gamla på hemmet. mer än den som nattvandrar och lyssnar på vilsna ungdomar eller fixar lönen på företaget? Bara man har ett framgångsrikt liv och syns eller tjänar pengar är det bra.
Vad jag tittar på? Jag tittade på något som jag hade bestämt tre dagar innan igår, ”de kallar oss artister”. Försten ut var Håkan Hellström, denne allvarlige unge man, filosof, glad och artig mot sina fans och en tänkare, sånt jag älskar, jag har inte hört allt men jag gillar det jag hört. Hur han vänder och vrider på rösten och hur han älskar Göteborg, hur hans minnen kommer tillbaka till honom när han lyssnar på någon speciell musik.
Jag andas djupt och funderar inåt. Ibland tror jag inte jag heller vet någonting alls om någon annan plats än Göteborg. Inte ens Oxelösund som jag bott i 20 år. Men allt fanns där då och nu finns allt här. Allt är verklighet och faktum. Drömmar finns tackolov fortfarande. Precis som för en del gamla goa gubbar här inflyttade hit från Götet som tjingar på mig, hör min göteborgska. De låter som infödda, dialekten finns kvar. Jag gillar dem. Någon säger" jag hante vatt hemma på fötti år" och jag smälter.
Håkan lotsar oss genom Götet, Majorna, Långedrag skymtar på skyltarna, till och med Högsbohöjd. Välkända vyer. Han har inga problem med att se sig själv som gammal gubbe i Göteborg. Det kan var stylat, filmat för oss, men det känns äkta hos mig.
Och för övrigt säger man inte arton, man säger aton. På Göteborgska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar