Livet är en glädjekälla att ösa inspiration ur, eller hur?
Hur dumt låter det där? Ingen som känner mig skulle tro mig om jag sa så. Det är så man får skämmas. Jag kan inte stå för det. Vi börjar om.
Livet är ett rent helvete. Ibland i alla fall. För alldeles för många av oss. För många av oss lever i en värld av smärta. Det är inte att leka med alls, skulle jag skämta om det skulle jag med all rätt bli lynchad på torget.
Smärtvärlden går inte riktigt att förklara, den går inte att sätta ord på, den böljar fram och tillbaka och gäckar en. Ena dagen si andra dagen så. Det enda jag med total säkerhet kan säga är att har man en gång blivit smärtfri efter att ha varit där så är det fruktansvärt svårt att hamna där igen, att med förtvivlan konstatera att man åkt rutschkana nerför stupet och landat med huvudet före i skiten. Igen. Och att ta sig upp är som att någon smörjt in rutschkanan med frityrolja eller något annat hälsovådligt som omger oss.
Och vet ni - det mest omstörtande jag varit med den senaste tiden är att när smärtan börjar släppa greppet, då får hjärnan äntligen utrymme att andas igen- och då inträffar fenomenet att den lägger av och kastar in en i black - outer. Hur många har upplevt det? Glädje, sorg och panik på en gång!
Och för övrigt undrar jag, såhär den 21 maj 2008 kl 21.40 när jag skriver detta varför man på Aftonbladets hemsida överst hittar en ruta med JUST NU-följ champions league mellan Manchester United och Chelsea och som andra nyhet hittar reaktor 1 i Oskarshamn stängd, säpo och bombgrupper genomsöker verket och en svetsare gripen och alldeles för många scroll ner hittar nyheten att en bro rasat och två dött i en arbetsplatsolycka. Liv har som vanligt släckts i onödan, katastrofer sker - och folk ser på sport! Eller är det just därför?
Smärta. Runt om mig hittar jag smärta i många berättelser. Smärta och mörker i kroppar och i själar, alldeles i onödan. Jag hoppas alla kan få uppleva de där underbara smärtfria stunderna, för tänk så underbart livet kan vara – när man hittar guldkornen. Att betrakta en rar nacke och ett par smala axlar i en säng förnöjt snusandes är ett guldkorn.
Att få ett par ”spännband” runt musmuskeln för smärtlindring är också guldkorn.
En stund i solen ute med tioåring som konstaterade att han ”hade mycket hår på armarna, mamma det är snart en regnskog, det måste vaxas” varpå jag förskräckt sa ” hur vet du vad vaxa är?” och tänkte alla hemska tankar om hur flickor alldeles för tidigt vet allt om hur de ska se ut och får ångest över att de inte ser ut som de ska och herregud ska han också…
Då säger ungen: Mamma vet du hur jag vet vad vax är? Det är som ett klister som man häller på kroppen och drar. Man kan ta bort hår överallt med det! Under tiden han uttalar de orden fyller en isande känsla av fasa mig, det är jag som är skuld till att han vet.
Jag var typ sist bland befolkningen att köpa cd-spelare och skivor, jag var sist att köpa dator, sist med digitalkamera, jag kämpade emot i det längsta. Men vet ni vad den första dvd-filmen jag köpte i julklapp till barnen och oss var? ”Jackass”.
Ibland ångrar man sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar