Längtan

Ja hur var det nu egentligen? I somras. Minns ni sommaren, den där underbara tiden med sol och bad och gung i hängmatta och vila och god mat? Blå himmel och krusningar på havet, det var blått, det var mörkt, det var grått, det var spegelblankt och det krusades och ibland böljade det bara aningens. Det var så vackert. I havet spegelblänk finns all visdom, jag är fascinerad av havet, det förbinder oss med världen, med sjömän som dött, med Estonia-offren. Jag känner ro vid havet. Man ser bara ytan och inte det som döljer sig under.

Likväl som vi bara ser livets vardagliga yta och inget av det som egentligen styr våra liv. För det som styr våra liv är den undre världen och allt som försiggår där. Alla tankar som far omkring som surrande getingar och inte lämnar en ifred. Tankarna som gör det så svårt att bara gå genom livet utan att påverkas.

Jag har inte så stora krav, jag vill ha sol och bad ibland och promenader ensam eller med trevligt sällskap, jag vill ha en dos saltvatten och en dos Frölunda, jag vill ha gamla vänner och massor av gos med barn. Jag vill ha båtturer när solen dalar och havet ligger blankt.

Jag vill ha grillat, grönt gräs under fötterna, jag vill känna doften av nytvättade lakan i sovrummet, jag vill ha fotbad med heatlotion på altanen, ansiktsmask i tystnad, grillchips, kramar av barn och klämma en gul finne. Jag vill ha sol på min slitna kropp, som återhämtar sig långsamt, jag vill ha bilkörning för det skingrar onda tankar, befriar mig från mödan att tänka på något annat än kämpande.

Och jag fick nästan allt! Allt är fastetsat på mina näthinnor. Sommaren finns i mitt minne, min undre värld.

Det inre livet är viktigt att vårda, visst kan jag sucka över mina rynkor och mina gråa hår men vad kan jag egentligen göra åt dem? Rynkorna beror ju på något, kanske ändå är det så att ett städat och vårdat inre ger ett vackert yttre. Eller? De ska inte trollas bort, de ska minna mig om livet som varit. Och jag kan ju sminka över det värsta…

Sol ute sol inne, sol i hjärtat, sol i sinne, kom mina barn hem och sjöng när de var mindre, hur rätt hade de inte? Alltför många idag verkar ha för mycket mörker i själarna, av olika anledningar. Som säljare med kundkontakter har jag sett på nära håll vad nedskärningar gjort med människor, både med mig och med de på andra sidan kassadisken.

Barnen försvann en vecka med sin farmor till Mallorca och jag var halv. Jag var sorgsen, jag chattade och fick höra deras röster ibland. Och jag fick stora kramar när de kom hem, och tjatter a la kalle anka hela bilresan hem om allt de upplevt.

Jag fick lära mig vad längtan var. Det var också nyttigt.