Att vara vilse mellan då och nu är plågsamt och kräver sin kvinna att ta sig ur.
Att vara vilse mellan Frölunda och Oxelösund låter lite löjeväckande kanske, det är mer tiden jag är vilse i. Inte veta ut eller in i livet, vad ska det bli av mig, vad vill jag, hur ska jag komma dit? Hur ska jag orka 22 år till i arbetslivet efter alla jobbiga år? Jag har aldrig förrän nu fått frågan vad som får mitt hjärta att sjunga. Att alla händelser under livets resa har format mig och gjort mig till den jag är.
Jag har varit tillbaka i Götet, i Frölunda närmare bestämt. Betongförort, höghus, ”Cruel town” Broder Daniel, där ser ni husen. Måhända hade jag inte haft det bättre om jag stannat, antagligen hade jag drabbats av förortspaniken. Det är inte så vackert där men det är mina rötter, Frölunda är för evigt platsen där jag blev jag. Bland höghusen. Omhuldad och älskad och för det, en omhuldare som älskar vidare.
Frölunda. Frölunda. Så stort, så mycket mer av allt. Massor av höghus, fler filer, fler rondeller, flera flera - miljoners – villor. Fler äckliga shoppingcentrum,en vid varje mot nästan. Konsumtionshysterin gör sig påmind överallt.
Men också slätare klippor, större musslor, mjukare sand, glittrigare hav, fler båtar på havet och i hamnarna. Det är samma himmel men andra moln, samma luft som svävar alltför stilla runt oss dessa dagar vi är här, andra fågelkroppar med samma läten, haven förbundna med varandra men det är så salt, så intensivt, så friskt. Plötsligt tål jag måsar och mopedknatter.
Ett ljuvare glitter på havet, är det för att jag håller på att helas? När jag sitter på stranden på kvällen och ser barnen och bryggan vid Fiskebäck i motljus så stockar det sig i halsen. Jag ska aldrig leva i framtiden mer, och inte i det förflutna heller. Jag måste leva nu, njuta av mina barns mjuka vader, smeka deras mjuka nackar, kanske få en puss tillbaka. Eller en sång. En sång från min lille till sin mamma som har långsam hjärna, så att hon lockas att le igen. Till mamman som haft tårar i ögonen alldeles för länge.
Och mina gamla vänner där borta som en eon iväg lever under samma himmel som jag men helt andra liv, med sina vedermödor, sorger och glädjeämnen som eskorter. Så nära men så långt borta. Jag har fått betrakta deras ögon igen. Önskar jag kunde krama dem oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar