Jag har länge anat att världen befolkas av galningar och jag får det bevisat, dagligen, år ut och år in. Via media. Nyligen passerat nyhetsdygn:
Bråk om mobiltelefon trolig anledning till att 21 åring höggs ihjäl med machete. En far och son attackerade 21 åringen och det gäng han var tillsammans med. Marklandsgatan i Göteborg. Hur många gånger har jag inte bytt spårvagn där? Jättenära mammas gata.
44- årig man träffade 19- årig förståndshandikappad kvinna på internet, de gifte sig och han säljer hennes kropp, via annonser på en sexsajt. Hon befinner sig på en en 12-årings utvecklingsnivå.
42 årig man slog sina barn i 5 år. Han har kastat sin elvaåring mot en stock, slagit honom blodig med en sängspjäla, kört på honom med bilen, gud vet vad mer denna kille sett. Och hans syskon?
Var är vettet, var är sansen? Har det sunda förnuftet sjappat? Varifrån kommer denna mentala defekt hos folk idag? Ska rädsla och oro verkligen vara monstret med svansen i våra liv? Jag kan inte bära allt på mina axlar längre…men jag vill inte heller rycka på axlarna och bara bläddra förbi, det är inte jag…vi har alla ett ansvar att göra denna värld trygg att leva i.
Hur ska man kunna värja sig från detta? Dessa overkliga ohyggligheter som serveras oss dygnet runt i alla kanaler. Jag vill så gärna trycka på onoff knappen, stänga av hjärnan, inte ta in eller ta illa vid mig av allt jag läser. Men jag blir så FÖRBANNAD, så GALEN. Jag har vansinnet kokande under huden. Kokpunkten är nådd i hjärnan för länge sen, så just nu är det gråzon därinne. Vad gör vi med oss själva och mot våra medmänniskor, vad gör vi mot våra barn och vår värld? Har alla spärrar verkligen släppt nu? Är det försent för oss alla?
I Sverige har vi det bra, men varför måste vi missbruka den gåvan livet är? Förutsättningarna har successivt försämrats för oss så till den grad att vi inte orkar leva normala liv längre, verkar det som. Otryggheten och maktlösheten i Sverige gör att alltför många simmar omkring därute mellan öarna, kämpande mot drunkning.
Kan vi klandras för det? Är vi ensamma ansvariga? Vi måste alla hjälpas åt för att få till stånd en förändring, till det bättre. Om vi drar vi lärdom av varandras livserfarenheter eller söker hjälp i tid så kommer det räddning.
Vi måste försöka påverka uppåt, inte sparka på den under oss, den svagare, den som gör sitt jobb och kämpar för sitt, vi måste ställa krav på politiker att förändra vår situation, inte skruva åt mer, för man orkar inte fly i all evighet, från jobb till jobb för att man inte är nöjd. Det stör hjärnans balans att proppa sig stinn med ny kunskap och information, tro mig…
Det är trygghet vi behöver. Och glädje. Vi behöver proppa oss så fulla med glädje att allt i livet fullkomligt lyser. Vi måste lära oss förhålla oss till L I V E T, ni vet det som pågår medan vi är upptagna med annat.
Så sök din blonda ängel som kan hjälpa dig leva igen. Då blir också ditt liv ljusare, och du kan göra någon annans liv ljusare. Och den kan… och då ba…
Vad bra det kan bli!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar