Fullmånen lyser på friggeboden, jag är sömnlös och klarvaken och har ångest över att mina händer f-n inte kan hålla sig ifrån chipsen. Jag blir som en robot på ICA – jag bara går, mina ben dras dit. Jag kan vandra runt ett tag och sen smyga dit, jag kan med bestämda steg utan att skämmas börja rundan där och helt bortse från att chipsen denna vecka tog upp en hel plastpåse. Fastän jag innan har kommit överens med mig själv att jag inte ska liksom.
Totalt karaktärslös. Speciellt när någon annan råkar berätta att de ska äta nacho - kvällsmat börjar det rinna i munnen.
Vissa saker är svåra att få ur huvudet. Jämmer och elände till exempel, allt som sker runt om oss hela dagarna, allt som tränger sig in i hjärnan och ställer till oreda. Alla mord och sjukdomar och misshandel av barn och kvinnor och stök i skolor och nerskärningar på volvo. Alla människor som gnäller över vad saker kostar men kostar på sig kläder och spel och sprit tobak - sånt vi inte måste ha men vill ha ändå, sånt som nästlar sig in i människors medvetande. Skulle något förväntat saknas så fäller man gärna en sur kommentar över stackars kassörskor.
Eller stackars förresten- vi har ju valt våra liv så inte är det synd om oss? Inte är det synd om någon enda jäkel egentligen, alla har vi ju valt vår livsstil, våra vanor och saker och resor och båtar och sommarstugor och leksaker och spel och…allt vad livet har att erbjuda och välja mellan. Eller? Det är inte synd om oss! Vi är konsumenter i Sverige AB vi väljer själva från smörgåsbordet. Önskar bara vi vore nöjda snart…för betalar gör vi efteråt.
Något som definitivt inte lämnar mig riktigt är tanken på när jag skulle vara en hygglig prick och handla sylt för ett par år sedan. Eller rättare sagt, jag skulle baka rulltårta till min lille son och gick glad i hågen (äntligen en halvdag över som jag hade energi också!) gångarna fram. Tvärstannade. Affären är en källa till häftiga inbromsningar bland. Så mycket roligt det finns.
Bland syltburkarna och marmeladgrejsemojserna stod det klämflaskor med klisterlappar på i räta rader. Vad det stod på klisterlapparna? ”Nu utan bitar”. Sylt utan bitar? Hur kan ett företag få för sig att sylt ska vara utan bitar? Hur kan någon få för sig att sylt är bättre utan bitar? Är det de som har svårt att tugga eller dåliga tänder som bönat och bett? Är det en generation med föräldrar som mixat och mosat och curlat för att barnen ska slippa obehag som utövat påtryckning på företaget? Det är ju bär för jösse namn, bär ska njutas färska, hela eller möjligtvis aningens mixade till smoothie men inte till rinnande sylt.
Jag undrade liksom hur många man måste vara för att få sin vilja igenom. Mejlar man sin lista runt till sina vänner i Sverige” snälla jag orkar inte med bitarna i sylten, kan ni inte hjälpa mig att klaga så det HÄNDER NÅT för jösse namn, mejla vidare tack” . Jag undrade också hur mycket det hade kostat företaget att mixa bären ännu mer, alternativt lägga ut mixningen på entreprenad, så att bären kom färdigmixade så att företaget kunde fylla ännu fler flaskor för oss att konsumera.
I alla fall så iddes inte företagets kundtjänst besvara min förfrågan. Jag fick aldrig veta.
Hemska tanke, var det ens bär i sylten? Jag var nog för upptagen för att studera innehållsförteckningen. Jag vet inte ens vad det var jag köpte! Hu vilka ilandsproblem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar