Kassler...

I denna hektiska värld med alla intryck man är tvungen att sortera bort för att orka finns det saker man kanske egentligen borde välja in istället. Det sägs att vi utsätts för lika mycket information på en dag som stenåldersmänniskan under hela sin livstid! Överhettade hjärnor behöver stillhet, ro, tystnad.

Välja bort och välja in. Valt bort tv har jag redan gjort och är varje månad en smula irriterad över att betala för det jag inte använder. Valt bort radio har jag också gjort efter att ha tjattrat som en apa i 18 år och blivit bombarderad med frågor och kritik. Min kropp har tjänstgjort i verbala krig de sista tio åren. Orkar knappt lyssna på ljud eller få information nu. ibland måste man stänga av.

Det finns en sak som jag saknar enormt, en som hela tiden återkommer i mina tankar. Jag har en längtan. Jag har kassler-känsla-längtan! Jag skulle haft en hängmatta. För länge sen! En sådan där som man kan känna sig som en kassler i, av nät. Att få gunga lite lojt i, smekas av solens strålar och vindens ljumma bris. Helt tyst runt mig, kanske några småfåglar, definitivt inga skator eller kråkor.
Eller att få känna sig som ett äpple som dinglar lite sorglöst i vinden. Ja ett äpple skulle jag vilja känna mig som, de är oförmögna att känna rädsla, de har inget att oroa sig för.

Men jag är inget fruktkött utan känslor, jag måste hela tiden hantera allt som sker runt mig, det går inte att skjuta på framtid. Jag vill närsomhelst kunna krama mina barn, sträcka ut armen och känna dem där, veta att de finns där och är trygga. Höra deras skratt och se deras välkända gestalter. Känna att jag förmår och kan ta hand om dem till fullo, så att de känner sig trygga.

Jag är skyldig mig själv att må bra…

Och under mitt lallande i hängmattan skulle våren kommit och gått och jag skulle njutit av den. Nu kom den bara och försvann. Och liljekonvaljerna vissnade för fort, jag hann bara plocka en bukett…nu är vi mitt i sommaren, syrenen blommade över så fort i hettan, just nu är det doftjasminen som får mig att tvärbromsa ibland.
Som i en tromb står jag just nu med utsträckta armar, känner livet snurra runt mig. eller som på ett enormt hopptorn över en ocean. Jag kan inte bestämma vilket. Det känns ibland som om jag ska falla, ryckas med, men än jag står kvar.

Med hopp om sinnesro.