Verkligheten, i Sverige, i Oxelösund,

Just nu finns inga ord, bara ilska.

Det händer verkligen i Sverige i verkligheten att man renoverar en skola för några miljoner som ska vara f-6 enligt kommunens skolplan och byter verksamhet efter två år. Konsekvens? Flytta en hel skolas elever.

Det händer också i Sverige verkligheten att man skrotar en skola och bygger lägenheter på grund av vikande barnantal ena året och två år senare är det så mycket barn så man måste öppna fler förskolor. Logisk följd? Flytta en hel skolas verksamhet.

I Sverige i verkligheten får man höra att ju yngre barn desto mer trygghet/ färre lärarbyten och flyttar behöver de men ändå stuvar man om på grund av pengabrist vartannat år.

Var är konsekvensanalyserna för anställda, för barn? Svar: De har aldrig någonsin funnits genom alla års nedskärningar i Sveriges rike...

Den här gången är det bara 34 elever på Dalgången som får göra två flyttar på två skolår så vad är väl det? Enbart siffor tryckta på papper...

I Sverige i verkligheten har man skolting, förvaltningsråd, centralt förvaltningsråd men det är ändå alltid pengarna som styr alla beslut.

I Sverige i verkligheten stuvar man in så mycket ungar som det bara går i större skolor trots att hjärtat säger att mindre skolor och mindre klasser måste vara ett bättre alternativ.

I Sverige har genom de sista tio årens nedskärningar anställda inom skola/förskola sagt att de inte vill ha mer personal de vill ha mindre grupper. Vem har lyssnat?

Idag sitter vi här och har gått igenom ytterligare ett skolting, våra synpunkter skulle tas tillvara men ändå har man beslutat att lägga ner en skola och flytta 6:or till Brevik, trots att det aldrig någonsin kan ha varit någons önskan. Och har det varit någon som ”röstat” för detta så har det säkerligen varit för att de trott att det förslag de ”röstat” på varit det minst onda av de tre som lagts fram.

Tids nog kommer dessa barn stressas in i arbetslivet, där de måste vara bäst för att passa in, vara på hugget, på topp för att vara den bästa, mest konkurrenskraftiga undersköterskan/läraren/ säljaren det bara går att vara.

Barn ska ha trygghet i sina barnliv. Det är alla myndigheter och instanser överens om i Sveriges rike. De ska ha kärlek, gos och lugn och ro, de ska inte hela tiden ryckas upp med rötterna och börja om i nya klasser och hela tiden finna sina platser i organisationen, det kommer de att få göra tillräckligt tids nog i Sverige AB, staten där allt ska gå med vinst och där vi alla är kostnader, inte tillgångar.

Jag är så besviken, tillintetgjord över hur det går till i maktens korridorer. Kronor och ören, kortsiktigt tänkande, trots att man säger tvärtom. Det som rör sig i mitt huvud just nu är svordomsvisan av Magnus o Brasse.

Jag vill inte att detta ska vara möjligt. Jag vill undanskjuta att detta är sant. Jag vill få glömma att detta får hända med våra barn, de är som bollar i en jättelik tombola. Hur ska vi någonsin få en bättre värld, ett mänskligt klimat där barn får vara barn och föräldrar kan få gå till sina jobb utan att vara oroliga? Var ska man börja för att vi ska må bättre, är inte därnere med barnen mest logiskt?

Vi är deras beskyddare, vi föräldrar. Det är vi som ska bry oss och skydda dem från galenskaperna därute, i samhället. Men vad händer när det inte hjälper längre vad vi gör?